Familjen Raneryds Dagbok!

Träning i Gnesta!

Deprecated: preg_replace() [function.preg-replace]: The /e modifier is deprecated, use preg_replace_callback instead in /var/www/jaktlabrador.net/public_html/wordpress/wp-includes/functions-formatting.php on line 76

Eva och Anders bjöd ner oss till deras jaktmarker i Gnesta för hundträning och för min egen del tror jag det snudd på var de mest givande timmarna i min korta hundträningskarriär
Att ha schyssta & ärliga hundträningsvänner som engagerar sig minst lika mycket i sina kompisars hundar som sina egna tror jag är få förunnat.
Ja, ni som hängt med och läst här genom åren förstår säkert hur gott det kändes då jag lyckades få min hetsporre att sitta lös vid min sida och titta på då både Tigger och Hermes jobbade för fullt
Eva, du är helt otrolig pÃ¥ att ingjuta självförtroende hos andra som förare och tänk att det gav sÃ¥ bra resultat. Enda sedan jag började träna hund har jag känt mig mer eller mindre värdelös pÃ¥ detta men känslan jag hade i magen när vi Ã¥kte hem var utan att överdriva HELT LJUVLIG och för första gÃ¥ngen pÃ¥ länge sÃ¥ kände jag att “det här kommer vi fixa”!

När vi kom ner blev vi bjudna på kaffe och kladdkaka *mums* och så planerade vi träningen under tiden. Jag hade önskemål om att träna från sida till sida över ån men det var knappt tillgängligt där så vi bestämde oss för att börja vid sjön eftersom det var ganska varmt. Ett bra beslut av Anders

I en U-vik som Anders hade rott över till andra sidan på (ca. 120 m. bort i hög vass) fick Hermes en markering. Man ser hur han verkligen får sträcka på sig för att se över. Nu blev det så att han istället tog den dolda som Anders lagt ut till Tigger innan men det gjorde ju inte så mycket. Med solen i ögonen och ganska långt avstånd så är det ju svårt för hundarna att bedöma nedlslagsplatsen och Peter ville inte lägga sig i för mycket heller då Hermes inte är alltför dirigerbar

Sedan var det Tiggers tur som fick en markering och sedan det dolda linjetaget en bra bit till höger om markeringen. Båda löste han finfint men tyckte nog att det var lite onödigt att simma hela vägen tillbaka när man faktiskt kunde ta den snabbare landvägen.

Under tiden gick jag vägen fram och tillbaka och körde fotgående och kontaktövningar och sedan var det vår tur. Jag ville ha en markering först och sedan en dold dirigering till samma plats.
Markeringen var klockren och han simmade nästan hela vägen tillbaka. Oavsett var han skulle ta sig upp sÃ¥ var det snÃ¥rigt och tungt men han kämpade pÃ¥ och kom in jättefint och lämnade av, satte sig i fotposition och sÃ¥g ut att tycka “att detta var jättekul matte, även om det var skitjobbigt”
Efter detta skickade jag pÃ¥ linjetag/dirigering mot samma omrÃ¥de där Anders lagt ut en dummy dÃ¥ Eizor var pÃ¥ väg in med markeringen. Bortsett frÃ¥n piruetten dÃ¥ jag skickar sÃ¥ blev även detta lyckat. TvÃ¥ eller tre gÃ¥nger vände han sig mot mig och frÃ¥gade om han var pÃ¥ rätt väg. Med ett UT sÃ¥ förstod han och trampade pÃ¥ i rätt riktning. Jag stöttade med ett par “Bra-Ut” dÃ¥ han simmade pÃ¥ och även detta löste han galant *varm i hjärtat* och det är sÃ¥ härligt att han litar snudd pÃ¥ 100% pÃ¥ mina tecken och faktiskt tar sig tid att “frÃ¥ga” nÃ¥gon gÃ¥ng ocksÃ¥ vilket jag endast ser som ett sundhetstecken och bra teamwork pÃ¥ en sÃ¥n het hund.

Vidare upp till en stor härlig äng med gräs upp till bröstet på sina håll. Vi började med att bolla gris medan hundarna fick sitta på lämpligt avstånd. Eizor snodde min tappade boll vid ett par tillfällen och den som hamnade uppe på hans rygg och rullade ett varv där klandrar jag honom inte för faktiskt för det blev väl svårt att hålla sig i skinnet. Vid ett tillfälle blev det dock så att han sprang efter bollen men lyssnade på mitt NEJ och stannade medan jag mer eller mindre bar honom tillbaka till platsen där han skulle stanna och visade tydligt mitt missnöje. Han tog åt sig av denna korrigering och jag fick därefter flera tillfällen att berömma ordentligt för att han satt kvar. När Eizor var som duktigast så beslöt vi att avsluta.
Nu ville jag träna dubbelmarkeringar eller egentligen stadga med Eizor. Vi har inte tränat dubbelmarkeringar på länge helt lös vid min sida och vi bestämde att själva övningen gick ut på att träna stadga (inte markeringsförmåga). Jag vill att han ska vara medveten om att det faktiskt kan komma två och knallar man på nummer ett så får man inte hämta någon alls.
Jag fick stoppa honom flera ggr. men jag måste säga att han stannade och kom tillbaka bättre än långt över min förväntan. Till sist var han stadig på nummer ett och skickades och den löste han men trots att jag riktade upp honom mot nummer två så var den glömd. Han är förlåten för det eftersom det var stadga vi tränade och inget annat + att han lät sig kallas in fast att han visste att det låg en dummy därute. Han slutar aldrig förvåna mig

Eva gör sig redo att kasta markeringar och Chubby undrar nyfiket vad som på gång.
  

 
Funkis Eva      Tigger fick ju såklart också jobba!

På väg tillbaka till bilarna. Anders har åkt i förväg och laddad grillen. (Eizor VET att man ska titta in i kameran )

Medan Tigger och Hermes tränade markeringar i det höga gräset stod jag 30 meter bort med en lös hund vid min sida. Eva “peka med hela handen” *hihi* och sa till mig att koppla lös hunden, lita pÃ¥ hunden (med en blick i ögonvrÃ¥n) och stÃ¥ helt enkelt där ni stÃ¥r och träna passivitet. Eizor var sÃ¥klart pÃ¥ väg ett antal ggr. men efter tillsägelse fick även jag till djungelvrÃ¥l som fick honom att förstÃ¥ att detta inte var ok. Efter 20 min. resignerade han och la sig vid min sida. Passande nog sÃ¥ lÃ¥g det en dummy kvar i det höga gräset som varken Hermes, Tigger, Peter eller Eva hittade sÃ¥ dÃ¥ fick vi träna fot ner till omrÃ¥det (höll sig vid min sida hela vägen ner) och sedan ett närsök (riktigt teamwork där vi bÃ¥da letade) och Eizor fick belöningen att hitta dummiesen efter bara ett par minuters sökande och blev lika glad som matte vilket resulterade i att han överlycklig kom med dummien och förmodligen kände hur nöjd jag var och min ljuvliga känsla i magen

Tillbaka och grillade, snackade och hade mysigt så tiden rann iväg. Hemma vid nästan 24 rejält trötta allihop. Cobber som fått träffa Arrow 13 veckor (Searover Flys Arrow) och fått vara störst för en gångs skull och lyckats lura ner lillplutten i dammen var fullkomligt slut han med

Tänk att några få träningstimmar kan göra en sådan skillnad. Framför allt hos matte
Tack snälla Eva och Anders!

Hundarna har ikväll fått inviga hundgården med varsitt märgben. Total lycka
Tak på ena halvan och två hundkojjor kvarstår att fixa men jag tror de kommer väl till pass i morgon då de andra av de bästa hundträningsvännerna Kristina och Tina med familj kommer över för sillunch och såklart för att bli slagna i pilkastning

Önskar er alla en riktigt skön midsommar med bad, jordgubbar, glass och allt annat som hör till!

Posted under: Allmänt, Träning, Skvaller, Roligt, Film & Foto